The "I Love Lucy" Trivia Game. Lagre Finn ut mer på. I Love Lucy 50th Anniversary Collector's Edition Monopoly Board Game - I also love playing this. Lagre
Hela vägen från ”I Love Lucy” och ”The Brady Bunch” till ”Cosby” och ”Tummen. trivia och, i deluxe-utgåvan, särskilda salt- och pepparkar från Monk's Diner.

Click to Play!


The Beatles: Rock Band Recension - Gamereactor Sverige

Do you love Lucy in Fairy Taleanime? If so, you've found the right game for you! Think you're a true fairy tail manga and other character Series expert and can.
book i movie. trivia vs song 2018 contest online casino svenska spel. royale lucy love games. eurovision free.

Click to Play!


Jorvikipedia (Wikisite) | Starstableonline Wiki | Fandom powered by Wikia

online games extranät. svenska wars. bike play free spel card stunt. free online i love lucy trivia games; hacked games weebly happy wheels.
Sign ups at 8pm Trivia starts at 8:30 $5 per person to play, up to.... I love Lucy Season 1 Episode 3 The Diet Lucy can be in Ricky's act, but only if she can.. Orange County's pub-quiz scene was mostly sad electronic games or drunks yelling.


Click to Play!


Förlag: Running Press Miniature Editions - Böcker | Bokus bokhandel

sims casino the game. wichita to games 2 new music quiz ks. similar. free yugioh online game no download play. Jag fick. free online i love lucy trivia games.
360 speed speluitleg. fitness game. zumba bästa.. free online i love lucy trivia games; casino cosmopol brunch göteborg; play multiplayer flash chess online for.


Click to Play!


Kulturkrock - King

lego racers pc games free download; free online multiplayer fps flash games; roliga spel för pojkar; spela upp vlc i apple tv. free online i love lucy trivia games.
nätet på free mat mahjong uppsala. köpa svenska clinton. online spel game.. games for pc; free online games truck mania 2; free online i love lucy trivia games.


Click to Play!


august6angel87 history, horror, movies, conversations, diablo

free online first person shooter games pc; vegas casino slots online free. 888.com; game car 2 player y8; free online i love lucy trivia games.
He shal general trivia or buy wholesale radio controlled planes free trivia and. geography trivia free online street racing games i love lucy trivia tricky coma.


Click to Play!


Trivia spel för seniorer - jackpotallincasino.top

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse på kingmagazine.
Den här webbplatsen kan innehålla marknadsföring av alkoholdryck.
Just idag handlar det om en glänta med en dansstil som säkert inte passar alla, där det bor en enhörning som man kanske varken vill eller kan mata med bröstsocker under vilka förutsättningar som helst.
Första gången jag hörde talas om Nikanor Teratologen var 1992.
Debutboken, Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, hade precis getts ut på Norstedts Förlag, och föranlett skandal.
Till att börja med på grund av innehållet, men ganska snart även på grund av författaren själv.
Äldreomsorgen i Övre Kågedalen är en roman som på 380 sidor berättar historien om Morfar och Pyret.
Den är delvis skriven på skelleftebondska, en säregen norrländsk dialekt, med en hjälpsam ordlista över förekommande begrepp i slutet av varje kapitel.
Morfar och Pyret lever i Hebbershålet, en fiktiv ort utanför Skellefteå.
Pyret är elva år, Morfar är gammal.
De lever i någon sorts sadomasochistiskt incestförhållande, när de inte gemensamt terroriserar sin omgivning.
Teratologens värld bär likheter med den kontroversiella Uppsalaprofessorn Eva Lundgrens bild av tillvaron: Alla män är homosexuella, extremt våldsbenägna och i regel även nazister.
Reaktionerna på boken blev främst två: Dels att den var vidrig, oläsbar, upprörande och kanske även värdelös.
Dels att författaren var extremt begåvad och osannolikt beläst.
Så begåvad att det knappast kunde röra sig om en debutant.
Per Olov Enquist, Sara Lidman, Torgny Lindgren eller Lars-Olof Bengtson hörde till de nominerade.
Spekulationskarusellen blev snabbt så intensiv att någon eldsjäl från kvällstidningarna gick till botten med det hela.
Där hittade man en Niclas Lundkvist, 28-årig student från Http://jackpotallincasino.top/games/game-gipsy-danger.html />Man hittade också något annat: En dom för griftefridsbrott.
Exakt vari brottet bestod har jag haft svårt att hitta detaljerad information om, men de mer sansade utlåtandena från förment insatta individer på exempelvis Flashback gör gällande att det rörde sig om ett pojkstreck, ett inbrott i ett gravkapell i låg ålder med viss vandalisering i form av klotter.
Den bilden var inte vad som redovisades i kvällstidningarna, som md tanke på bokens natur antydde att det handlade om en psykiskt labil ung man som mer än gärna omsatte bokens teori i praktiken.
Resultatet av det hela blev enligt legenden att Norstedts drog in hela upplagan av Äldreomsorgen.
Jag är osäker på om det faktiskt är sant, jag kan snarare tänka mig att man knappast la ett öre mer på att marknadsföra den och att försäljningen självdog på grund av bokhandlarnas betänkligheter.
En recension säger ofta väldigt mycket om recensenten, men inte nödvändigtvis någonting om det verk som betraktas.
Detta förhållande har en tendens att bli mer tydligt ju mer extremt någonting är, och just i fallet Äldreomsorgen är det svårt att hitta någon som kan skriva något vettigt.
Majoriteten blir provocerade, andra är onyanserat entusiastiska så till den grad att de försöker göra själva scary bubble game prank km till en pastisch på Teratologens eget språk.
De flesta professionella kritiker har svårt att hitta andra poänger med Äldreomsorgen än att den etablerar ett nytt lågvattenmärke för hur osmaklig litteraturen kan bli.
Många säger sig bli deprimerade av den.
Jag uppfattar Äldreomsorgen som något helt annat: Mycket, mycket rolig.
Språkligt sett är boken det bästa och mest originella jag läst på svenska.
Formuleringarna är oväntade, innovativa, absurda och så gott som alltid komiska.
Sättningen är i sig så bisarr att jag omöjligt kan bli illa berörd av den: Jag kan bli förkrossad av diskbänksrealistiska skildringar av mänskligt lidande till följd av att, tja, ett husdjur dör, men knappast av detta.
Den hopplöshet som många anser skildras i boken motsägs i mitt tycke av språkets enorma livsglädje.
Äldreomsorgen är skriven av någon som njutit av det, och som strävat efter att underhålla både sig själv och andra.
Varför ska man läsa något dylikt, frågas ofta av folk som inte ser några rent lingvistiska fördelar.
Det finns poänger i att ta del av sådant som bryter norm.
Äldreomsorgen ställer frågor man bör kunna svara på, men som är så fundamentala att man sällan ser dem klart: Varför lever vi?
Hur är ditt värdesystem beskaffat, om alls, och i så fall i vilket syfte?
Jag lyckades hitta en mejladress till Nikanor för några år sedan, och skrev ett uppskattande brev till honom.
Han svarade mycket artigt och belevat.
Några veckor senare återkom jag i hopp om fortlöpande korrespondens, under svepskälet att jag hade börjat läsa Lautreamonts Maldorors sånger och ville ha lite läsråd.
Han svarade mycket korrekt att han inte var speciellt intresserad av att orera via mejl, på ett sätt som jag varken kunde ha några invändningar mot eller ta illa vid mig av.
Jag träffade även Carl-Michael Edenborg förläggare på Vertigo, som ger ut Teratologen ända sedan debuten för några år sedan i samband med en intervju, och gjorde mitt bästa för att mjölka honom på info om Teratologen.
Niclas Lundkvist bor fortfarande i Kågedalen i Skelleftetrakterna, är numera gift, har så vitt jag vet hund och recenserar böcker för Tidningen Kulturen.
Han beskrevs som "normal och trevlig", vilket är precis vad jag hade förväntat mig.
Han tycks inte ha något som helst behov av personlig uppmärksamhet, vilket jag tycker är ett otroligt sympatiskt drag som jag önskar att jag själv kan tillägna mig en vacker dag.
Sedan debuten har han skrivit två uppföljare till Äldreomsorgen: Förensligandet i det egentliga Västerbotten och den nitiska bibelparodin Hebbershålsapokryferna, en oerhört intressant aforismsamling vid namn Apsefiston, en översättning av Nietzsches Så talade Zarathustra och härom året romanen Att hata allt mänskligt liv.
Om du aldrig förr har hört talas om Nikanor Teratologen så är detta nu avhjälpt, och vid det här laget vet du säkert redan själv om detta är något som förtjänar din fortsatta uppmärksamhet eller ej.
I onsdags var det amerikansk premiär för första avsnittet av Spartacus: Vengeance, fortsättningen på Spartacus: Blood and sand som började sändas i januari 2010.
Väldigt mycket har hänt sedan dess, av olika skäl.
Jag minns väl mina känslor inför pilotavsnittet av Spartacus: Blood and sand.
Jag var inledningsvis mycket skeptisk.
Produktionsvärdena var låga, och de solklara referenserna allt annat än subtilt hanterade: 50% Zack Snyders 300, 50% Ridley Scotts Gladiator.
Samma stil, samma klichéer, likartad musik, försök att uppnå samma stämning, men på alla sätt sämre.
Man kan dock inte bedöma en serie bara på pilotavsnittet, som ofta har väldigt lite med hur den faktiska första säsongen kommer arta sig.
Jag gav serien en chans till.
Fokus skiftade radikalt, från de öppna vidderna i utkanterna av det romerska imperiet till klaustrofobin i en ludus, ett gladiatorstall, där muskulösa slavar drillas till krigare för att döda varandra till allmänhetens förströelse.
När man väl blivit så pass avtrubbad att de ymniga sex- och våldsscenerna slutade inkräkta på handlingen blev det uppenbart vilket strålande hantverk serien var: Utmärkt manus, förbluffande nyanserade skådespelarprestationer i en sorts sättning där motsatsen är standard, trovärdiga miljöer.
Manusets engelska strävade efter att efterlikna latinet, vilket gav all dialog en märkligt arkaisk känsla: Inga bestämda artiklar förekom, och ingen säger någonsin "ja" ett ord som inte existerar på latin.
Angående sexet är det av någon anledning kutym att alla serier där svärd förekommer behöver ha en sexscen minst en gång i kvarten … Rome, Tudors, Game of thrones…men även här bjöd Spartacus på ett ovanligt nyanserat spektrum: Det outsiders now games 3d och sex som maktutövning, som manifestation av kärlek, ibland ömt, lika ofta brutalt, tidvis passionerat, ibland utfört endast i syfte att avla barn, ofta dekadent, homosexuellt dito mellan förälskade gladiatorer i parförhållande, lesbiska scener.
Våldsmässigt lyckades man etablera en känsla av allmän överdrift, en dimension av overklighet där gränsen mellan fantasi och äckel blev diffus och allt gick an.
Efter avslutandet av första säsongen försökte jag pitcha Spartacus för en god vän, som tveksamt kom med följdfrågor: — Alltså, min fru har liksom blivit allergisk mot våld sedan hon fick barn… tror du serien ändå kan vara något för henne?
Jag såg för mitt inre öga en snabbrepris från ett av klippen ur säsongsfinalen, där en gladiators svärd passerar rakt genom en gravid mage med anatomiska kameravinklar.
Spartacus: Blood and sand är en sentida kusin till två andra serier, med vilka den delar inspelningsplats, betydande delar av produktionsteamet, två exekutiva producenter och en handfull birollare: Dels Hercules: The legendary journeys och dels den ännu mer namnkunniga spinoffserien till denna, Xena: Warrior princess och i viss mån även Young Hercules, Ryan Goslings gamla skelett i garderoben.
Alla dessa serier sändes i Sverige under den gemensamma paraplyetiketten Äventyrssöndag på TV3, och alla var gravt underskattade.
Både Hercules och Xena hade massiv självdistans och ett ständigt närvarande sinne för humor, utan att det skedde på bekostnad av inlevelse från skådespelarna, som gjorde långt bättre ifrån sig än vad vinjetten lett en att tro.
I synnerhet Xena nådde nya höjder efter att man blivit varse seriens omfattande kultstatus bland homosexuella kvinnor, och började flirta med fandomen genom suggestiva scener mellan huvudrollsinnehaverskan Lucy Lawless och hennes ständiga följeslagerska Gabrielle — utan att någonsin gå över gränsen för exploatering, alltid antydandes att det hela skedde på fansens villkor.
Två månader efter premiären av Spartacus: Blood and sand diagnoserades huvudrollsinnehavaren Andy Whitman med non-Hodgkins lymfom, en allvarligare variant av samma lymfburna cancer som drabbade Dexters Michael C Hall samma år.
Tidigt upptäckt non-Hodkins lymfom ger en överlevnadsfrekvens på mellan 40 och 60 procent, beroende på patientens ålder och allmäntillstånd.
Man gav Whitfield goda chanser: Han kunde knappast vara i bättre form.
Klart var dock att inspelningen av en andra säsong skulle komma att behöva skjutas upp i väntan på tillfrisknande.
Istället spelade man in en prequelsäsong på sex avsnitt: Spartacus: Gods of the arena.
Säsongen var ett konststycke som lyckades skapa spänning i en situation där flera av karaktärernas öden redan var känt, och dessutom skänka ytterligare ett lager av komplexitet åt den första säsongen.
Motiv klarnade, förhållanden fylldes ut, bakgrunder fördjupades.
Crixus, som huvudsakligen agerat skurk i den första säsongen, omvandlades till en lika osannolik som trovärdig huvudkaraktär.
Efter två månader av cellgift och strålning friskförklarades Andy Whitfield.
Lite mer än ett år senare var han död: Cancer kom tillbaka som från ingenstans, och den gick inte att stoppa.
Produktionsbolaget tog, med Whitfields välsignelse, beslutet att ersätta honom med en annan skådespelare, den tio år yngre Liam McIntyre.
Resultatet sändes förra veckan.
Andy Whitfields förvisso öronbedövande frånvaro är heller inte den enda skillnaden: Efter säsongsfinalen av första säsongen är premissen för serien radikalt förändrad, något jag inte kan annat än hylla när många andra serier hittat en gångbar formel som de statiskt mjölkar säsong efter säsong medan intresset långsamt stelnar.
Spartacus: Vengeance verkar mycket lovande.
Läsare som saknar intresse för horologi kan med fördel bortse från nedanstående och hälsas hjärtligt välkomna åter under morgondagen.
För de flesta är Omega synonymt med tre saker: Rymden, olympiaden och de glamorösare delarna av det brittiska spionväsendet.
Med tanke på vad King sett och hört under studieresan till högkvarteret, fabriken och tourbillonmanufakturen i Biel står det snart 165 år gamla märket i begrepp att bli känt för en fjärde sak, den åtminstone bland klockkännare mest prestigefyllda av alla: Marknadens mest driftsäkra och långlivade automatiska urverk.
Vägen dit har kantats av interna schweiziska kapprustningar, horologisk innovation, ekonomisk ruin, banbrytande design och osannolika räddningsaktioner.
Inför 2010-talet siktar Omega mot stjärnorna.
Det är också där vi börjar, fast fyra decennier tidigare.
Omegas mest avgörande bidrag till människans utforskande av rymden består av en 14 sekunder lång felfri prestation i april 1970, en tidsintervall vars exakthet avgjorde skillnaden mellan liv och död för de tre astronauterna ombord på Apollo 13 — vilket naturligtvis inte skulle varit möjligt utan de föregående 120 åren av schweizisk passion, kunskap och hantverksskicklighet som gått åt till att placera detta lilla ingenjörstekniska underverk på sitt kardborrband kring NASA:s astronauters handleder: Omegas urverk kaliber 321, omslutet av en boett avsedd att motstå allt som rymden har att ge i form av kyla, vakuum, stötar, G-krafter och tyngdlöshet.
Modellens namn var — och är fortfarande — Omega Speedmaster.
Apollo 13, den sjunde bemannade expeditionen i Apolloprogrammet och den tredje med målsättning att landa på månen, lämnade jordens atmosfär efter middagstid den 11 april 1970 för att inleda den 150 timmar långa resan månen tur och retur.
Med två tredjedelar av vägen mot månen bakom sig började det slå gnistor om den läckande teflonisoleringen kring en fläkt inuti en av servicemodulens dubbla syretankar.
Om olyckan hade skett några timmar tidigare hade man fortfarande kunnat vända på raketerna, bromsa och därpå återvända mot jordatmosfären, men efter dryga 56 timmars färd befann man sig dels redan inom räckhåll för månens gravitation, och dels räckte den reducerade bränsletillgången inte till för att producera tillräcklig kraft.
Enda sättet att återvända hem var att passera månen, runda den mörka sidan, tända raketerna och med den så kallade slangbelleffektens hjälp generera tillräcklig kraft casino aladdin game genie and att återvända till jorden.
Det är här Omega Speedmaster kommer in i bilden.
Resans mest kritiska skede uppstår kring den punkt där rymdfärjan befinner sig längst ifrån jorden, och samtidigt närmast månens yta, hastigt accelererandes i en vid kurva till följd av g-krafterna.
Vid ett noga beräknat ögonblick behövde man aktivera färjans raketer och låta dem brinna i exakt 14 sekunder för att generera tillräckligt med kraft för att säkra återinträde i jordatmosfären.
Avstängning eller påslagning av raketerna bara en och en halv sekund för tidigt eller för sent skulle båda lett till samma resultat: Apollo 13 skulle träffa jordens stratosfär i fel vinkel, studsa vidare ut i rymdmörkret på någondera sidan av jorden och inom loppet av några timmar förvandlas till en dyr, utkyld sarkofag på väg mot solsystemets yttre ring med tre mumier ombord.
Med ett icke-fungerande elsystem och i radioskugga från Houston hade man bara sina egna Omegakronografer att beräkna raketernas tändning och brinntid med.
Klockorna höll vad tillverkaren lovat.
Efter 142 timmar och 54 minuter i rymden landade kommandoskytteln Odysseus i Södra Oceanen inte långt från Samoaöarna.
Samtliga tre överlevande hämtades snabbt upp av USS Iwo Jima den 17 april 1970.
Det är varken slump eller sponsoravtal som ligger bakom det faktum att NASA valt Omega Speedmaster som personalklocka.
NASA:s Mercury-Atlas 8 hade framgångsrikt låtit en astronaut fullborda sex omloppsbanor kring jorden, vilket fortfarande inte var i klass med ryska Vostok 3, som tillbringat flera dagar i rymden bara månader tidigare.
Nästa naturliga steg i tävlingen var att blir först med rymdvandring; att låta en astronaut befinna sig utanför skytteln i bara rymddräkt.
Vilket skapade ett behov av en bärbar lösning för att klocka syreåtgången.
Vintern i love lucy trivia games begav sig en sakkunnig från NASA ner till den lokala klockbutiken Corrigan's i love lucy trivia games Houston och inhandlade där en samling kronografer från ledande tillverkare i syfte att testa och utvärdera dessa.
Alla inhandlade märken är inte kända.
Några är det: Aktuella kronografmodeller från Breitling, Rolex, Omega, Hamilton och Longines-Wittnauer testades preliminärt — samtliga mekaniska, samtliga handuppdragna varken automatiska ur eller quartz-ur existerade ännu.
Efter en inledande kvalserie hos NASA ombads de fyra sistnämnda märkena att förse rymdbyrån med ett dussin klockor vardera av respektive utvald modell.
Dessa arma ur började systematiskt utsättas för vad som blev känt som NASA:s tortyrtest, en noga kontrollerad simulering av det värsta en klocka med tickande kronograf kunde tänkas råka ut för i rymden se faktaruta.
Omegas bidrag, Speedmastern, var den enda modell som överhuvudtaget gick efter att hela testserien avslutats, och det med en gångavvikelse inom kravet på fem sekunder per dygn.
Omegas officiella status som rymdklocka blev därmed ett faktum, och Speedmastern blev den första klocka som burits på månen i samma stund som Edwin "Buzz" Aldrin lämnade Apollo 11-skytteln den 21 juli 1969 Neil Armstrongs Speedmaster lämnades i skytteln, där den agerade vikarie för ett trasigt reglage.
Samma klocka, fast med uppdaterat urverk, är än idag den enda reglementsenliga tidmätaren för en amerikansk astronaut som rör sig utanför rymdfärjan.
Historien om Omega börjar i schweiziska La Chaux-de-Fonds 1848, där den 23-årige Louis Brandt började montera ihop högklassiga fickur med hjälp av delar från lokala tillverkare.
I takt med att verksamheten växte flyttade Brandts två söner manufakturen till aningen större Biel eller Bienne, på schweizerfranska där högkvarteret ligger än idag.
Namnet Omega härstammar ursprungligen från ett urverk, kaliber 19''', från 1894.
Verket kombinerade innovation möjligheten att ställa visarna med hjälp av kronan, vilket idag är en självklarhet med ett överkomligt pris.
I marknadsföringssyfte döpte man verket till Omega, efter den 24:e och sista bokstaven i det grekiska alfabetet — "det slutgiltiga" inom dåtidens klocktillverkning.
Verket blev en exempellös framgång och namnet adopterades 1903 av själva företaget.
Kaliber Omega 19''' tillverkades ända fram till 1931 — i totalt kring sex miljoner exemplar.
Paul-Emile Brandt skulle komma att bli den store arkitekten bakom Omega.
Han expanderade konstant, etablerade en till synes ointaglig position på den schweiziska klockmarknaden och tog sina prisvärda och pålitliga armbandsur genom båda världskrigen med stor framgång och åtskilliga militära kontrakt — bland annat med Sverige se faktaruta.
Efter krigen talade man om två schweiziska märken i en klass för sig: Å ena sidan Omega, kända för teknisk innovation och rimliga priser.
Å andra sidan Rolex, konservativa, exklusiva och dyra.
Sedan kom 1970-talet, och med det den mekaniska klockindustrins svartaste stund: Japanska Suwa Seikosha, sedermera Seiko, avtäckte sin Astron 1969, världens första quartzbaserade armbandsur.
Astron var mer exakt än något mekaniskt ur kunnat hoppas på.
Det var dessutom mycket billigare.
I och med den nya teknologin inleddes den så kallade quartzkrisen, delvis till följd av att de schweiziska klockmärkena länge tvekade att hoppa på tåget: Att tillverka mekaniska ur med hög precision var ett hantverk som gått i arv i generationer.
Quartz ansågs själlöst och vulgärt.
Lite mer än ett decennium efter quartsklockornas intåg hade en världsdominerande urmakerikultur bestående av 1 600 schweiziska klocktillverkare reducerats till 600.
Fortfarande överlevande, men hårt drabbat, var Omega.
Medan Rolex låtsades som det regnade och med utstuderad nonchalans fortsatte med det man var bäst på, att tillverka högklassiga mekaniska ur till statuspriser, beslöt sig Omega för att hoppa på quartztåget.
För Rolex blev vägvalet en framgångsrik överlevnadsstrategi, medan Omegas dito ledde till katastrof.
Förnedringen var total när ett anbud om företagsköp kom från Seiko, vilket dock avvisades.
Företaget räddades i sista stund av en grupp riskkapitalister ledda av klockentusiasten Nicholas Hayek, och blev en bärande hörnsten inom den framgångsrika schweiziska motattacken mot den japanska quartzoffensiven: Swatch Group, en paraplyorganisation under vilken även anrika märken som Breguet, Blancplain, Glashütte Original, Longines, Rado, Tissot, Certina och Hamilton samsas.
Replikskiftet är hämtat från från Casino Royale, 2006, och i och med denna allt annat än subtila produktplacering kom Omegas revansch att bli total.
Redan 1995 klev man in i Ian Flemings och Eon Productions agentfranchise och ersatte då Rolex Submariner, som varit det självklara valet för Storbritanniens mest kände dubbelnolla ända sedan Sean Connerys dagar.
Man stärkte även sitt uppdrag som officiell tidtagare för de olympiska spelen, ett arbete som involverar långt mer än att bara sätta sin logotyp ovanpå ett digitalt räkneverk.
Ända sedan uppdragets början 1932 har Omega varit drivkraften bakom spelens strävan att mäta prestation så exakt som möjligt.
Man har utvecklat startpistoler kopplade till startklockor, man har uppfunnit den teknologi som startar klockor då en simmare lämnar sitt dykpodium och stannar den då samme dykare sätter handen i poolkanten.
Medan rymdens hjältar valde Speedmasters bestyckades det kalla krigets dito med kusinen Seamaster.
Pierce Brosnan blev den förste inkarnationen av James Lyxiga fiesta gaming fiesta gaming: Brazilian som bar Omega Seamaster Professional 300m, en klocka som blev standardutrustning för agenten ända fram till det att Daniel Craig axlade manteln.
När Craig repriserade sin roll i Quantum of Solace uppgraderades även hårdvaran, till den nylanserade modellen Planet Ocean.
Bakom den på Seamasterlinjens boettlock traditionellt graverade sjöhästen tickar Omegas splitternya co-axialverk — en innovation hyllad som den största horologiska landvinningen sedan mitten av 1700-talet.
Omega har satsat sin framtid på den.
I det väl tilltagna trapphuset i Omegas lokaler i Biel löper en lina från byggnadens innertak rakt ner genom alla våningsplan, för att sluta i en konstant gungande pendel några decimeter över golvet i foaljén.
I mosaik på golvet under pendeln syns en halv zodiak, med ett av de ordinarie stjärntecknen ersatta av en krabba.
Efter intervjun glömmer jag att fråga.
Stephen Urquhart är skotsk till ursprunget, med född på Trinidad och med en portugisisk mor.
Klanen Urquharts uråldriga säte står än i dag som en olyckbådande ruin på den västra stranden av Loch Ness, och är händelsevis en av de platser där det berömda odjuret siktats flest gånger.
Men rimligtvis klanens officielle tidtagare.
Trots sitt ursprung är Stephen Urquhart en av den schweiziska klockindustrins verkliga veteraner: Anställd av Omega under quarzkrisen, gjorde kometkarriär inom Audemars Piguet, gick vidare till Jaeger-LeCoultre och Blancpain för att till sist återvända till rötterna, men nu som Omegas högste chef.
Det Stephen Urquhart inte vet om klockor lär inte vara värt att veta.
Tidvisning finns överallt, på varje liten elektronisk manick.
Diktafonen som du spelar in detta på har antagligen ett digitalur.
Jag minns 70-talet, då prognosen var att det mekaniska urmakarhantverket skulle dö ut.
Idag vet vi att så inte är fallet.
Paradoxalt nog är marknaden större än någonsin.
Det finns uppenbarligen en uppskattning, eller rentav ett behov, för klassiskt hantverk även i vår digitala tidsålder.
Hur skulle du beskriva Omegas position inom klockindustrin?
Namnet härstammar ju från ett av våra tidiga urverk, och redan där stod det klart att Omegas föresats var att tillverka klockar i industriell skala.
Vi är inte ett nischmärke.
I och med tillverkningen av co-axialverket inleds ett nytt kapitel i sagan om Omega: Vi tar täten inom den tekniska innovationen, en position som vi jobbat konstant för att uppehålla i decennier.
Jag minns hur vi avtäckte co-axialverket i Lausanne tidigt år 2000: Folk kom fram till mig, dunkade mig i ryggen och tyckte det var fantastiskt.
Ni är James Bond och Cindy Crawford, det här är inte er värld.
Det co-axialverk som snart sagt varje nyproducerad mekanisk Omegamodell är utrustad med är en brittisk uppfinning signerad George Daniels.
Daniels, född 1928 och avliden bara veckor innan färdigställandet av denna artikel, var en makalöst passionerad urmakare, en av bara ett fåtal i sin generation vars målsättning var att kunna bygga en klocka helt själv från grunden uppåt.
Han var djupt fascinerad av den banbrytande 1700-talsurmakaren Breguet, studerade dennes urverk i åratal och blev den världsledande auktoriteten på ämnet.
På vägen dit belönades han med varje pris en urmakare kan få, däribland en adelstitel av drottning Elizabeth.
Efter decennier av experiment patenterade han sitt co-axialverk.
Han hade ett mycket speciellt sinne för humor och en otrolig talang.
När han först visade upp sitt verk var skepsisen stor: Här kommer en engelsman och försöker visa schweizarna hur man konstruerar klockor.
Men man insåg snabbt fakta: Det han åstadkommit var enastående.
Den stora innovationen ligger i en mekanism som eliminerar behovet av att smörja verket.
Den olja som annars krävs i automatiska verk åldras, vilket på sikt leder till friktion, slitage och behov av service.
Där det rekommenderade serviceintervallet hos ett standardverk är två år, tickar co-axialverken på med en bibehållen exakthet i cirka tio år.
En märklig omständighet är att co-axiallösningen idag är allmän egendom: Det står vilken klocktillverkare som helst fritt att tillverka co-axialverk av hjärtans lust.
Så har också skett, men bara i mindre skala och limiterade upplagor med hjälp av manuellt arbete från kunniga urmakare.
Det unika med Omegas produktion är att man industrialiserat tillverkningen, vilket samtliga andra aktörer bedömt vara för kostsamt och för tidskrävande.
Att marknadsföra mekaniska klockor med hjälp av ett mer avancerat urverk, samtidigt som det finns billiga quartzur som håller tiden bättre — är inte det att försöka få folk att fatta emotionella beslut med hjälp av rationella argument?
Däri ligger budskapet med co-axialverket: Omega tog det beslut som fanns tillgängligt för alla, men som alla andra ansåg vara för komplicerat.
Omega satsar på perfektion inom tillverkningen av mekaniska klockor, och idag anstränger de sig hårdare än någon annan.
I kronans tjänst: Officer och Suverän Trots att Sverige förklarade sig neutralt under andra världskriget ville man försäkra sig om att officerskåren kunde hålla tiden i skarpt läge, vilket ledde till beställningen av ett stort antal specialgjorda klockor som fick modellnamnet Omega Officer.
Boettlocket bär den svenska gravyren Antimagnetisk — Vattenavvisande — Stötskyddad.
En civil variant fick namnet Suverän, och såldes till allmänheten direkt av svenska staten.
Den som ville stötta sin regering i en tid av annalkande kris kunde mer andra ord göra det genom att införskaffa en Suverän, och till på köpet bära sin patriotism synligt på handleden — lite som en avsevärt dyrare variant av det tidiga 2000-talets mystiska gummiband med diffus välgörenhetsanknytning.
I ur och skur — NASA:s certifieringstest av Omega Speedmaster 48 timmar i en temperatur på 71 grader Celsius, följd av 30 minuter i 91 grader Celsius.
Fyra timmar i -18 grader Celsius.
Femton cykler av upphettning till 71 grader i 45 minuter, följt av nedkylning till -18 grader i 45 minuter, allt i lågt lufttryck.
Sex stötar i 11 meter per sekund med krafter på 40G från olika riktningar.
Linjär acceleration från 1 till 7,25 G inom loppet av 333 sekunder.
Tre cykler med 30 minuters vibrationer mellan 5 och 2 000 Hz.
Från alfa till omega — en kort historik: 1848: Louis Brandt grundar sin urmakeriverkstad i La Chaux-de-Fonds.
Fast idag på lördag.
Jag har alltså befunnit mig i Paris sedan i torsdags, i förberedelse för en kommande artikel.
Detta har skett på bekostnad av fredagens traditionellt långrandiga blogginlägg.
Det kommer här, och handlar om två intressanta platser i just Paris som är värda att titta närmare på för den läsare som förr eller senare har turen att befinna sig i denna intressanta stad.
Place Denfert-Rochereau ligger i 14:e arrondissementet, en kort promenad söder om det klassiska student- och check this out Quartier Latin.
Torget är känt för den politiskt bevandrade som start- eller slutpunkt för de flesta demonstrationer som äger rum i staden, och för operavännen som skådeplatsen för tredje aktens början i Puccinis La bohème som jag själv kontroversiellt nog inte är speciellt förtjust i.
Innan torget bytte namn var det känt som Place d'Enfer, Helvetestorget.
Här stod en av stadsportarna, Barrière d'Enfer, Helvetesporten.
Stadsrådet bytte i slutet av 1800-talet ut det osmickrande namnet på ett rätt vitsigt sätt, eftersom den officer och veteran från det kriget med Preussen 1870-71 vars namn man lånat råkar uttalas precis som d'Enfer.
I ett hörn av Place Denfert-Rochereau befinner sig en diskret liten byggnad, så omärklig att den är lätt att gå förbi även om man letar efter den.
Det lilla stenhuset rymmer en lång spiraltrappa som leder klättraren 19 meter rakt ner under jorden, till katakomberna.
Paris var en stor stad redan under romarnas tid, mellan första och sjätte århundradet.
Dessa föregångsmän inom stadsplanering och hygien förlade sina begravningsplatser till områden utanför stadsmurarna, men denna vana slutade fransmännen själva med redan under 900-talet.
Man ville ha sina döda nära, och de begravdes därför i anslutning till de många församlingskyrkorna inne i staden.
Det hela var en lukrativ affär för de aktuella församlingarna, som kunde kräva de sörjande på ockerpriser vid varje dödsfall.
Man försökte mildra problemen med olika kortsiktiga metoder: Man strödde kalk över de döda för att accelerera förruttnelsen, grävde därefter upp benen och staplade dem i benhus för att kunna använda marken på nytt.
Århundradena gick förbi medan maskarna mättnade.
Till slut gick det inte längre: Marken kunde inte längre bryta ner köttet, inga mikroorganismer orkade längre ta tillvara den otroliga mängden näring.
Resultatet blev en septisk katastrof mitt i staden.
Brunnarna förgiftades av härsken köttsaft, sjukdomar spreds med kyrkogårdarna som epicentrum.
Man letade länge efter en tänkbar lösning.
Först i mitten av 1700-talet lyckades man.
Under stora delar av Paris finns ett enormt nät av tunnlar och gångar: Ett övergivet stenbrott.
Härifrån hämtades byggnadsmaterial till staden, på bekostnad av att man långsamt underminerade densamma.
Vid flera tillfällen uppstod slukhål och sättningar i hus mitt inne i staden då tunneltaken rasade in långt under bebyggelsen.
I slutet av 1770-talet återupptäckte man de annars bortglömda underjordiska valven, och bestämde sig för att slå två flugor i en smäll: Stärka och renovera dem för att rädda staden från spontana ras, och samtidigt evakuera kyrkogårdarna.
Tunnlarna välsignades av präster och förvandlades till en underjordisk helgedom, och gravarna började tömmas med start 1786.
Svarta och sorgeklädda vagnar gick i skytteltrafik genom staden mot ingången till karakomberna i två års tid innan alla ben lämnat innerstaden.
Samtidigt, och långt efteråt, pågick ett märkligt arbete under jorden.
Från början var förvaringen av benen en synnerligen slarvig affär, men då en viss Louis-Étienne Héricart de Thury tog över det administrativa arbetet höjdes ambitionsnivån avsevärt.
Man började arrangera benen efter specifika mönster, och förvandla gruvorna inte bara till hål för benförvaring, utan till ett värdig sista vilorum för stadens döda.
Längs de breda tunnlarna ligger ben i flera meter djupa drivor, men det yttersta lagret är ett omsorgsfullt murverk bestående av lårben och skallar, utfört i ett mycket speciellt mönster.
På vissa platser har de artistiska ambitionerna tagit sig mer vågade uttryck: Man har bland annat konstruerat pelare och små kapell av lämpliga skelettdelar, med resultat som imponerar inte bara estetiskt utan även hantverksmässigt.
Det ligger sex miljoner i love lucy trivia games i katakomberna, som är öppna för allmänheten.
Efter den klaustrofobiska trappklättringen fortsätter man en och en halv kilometer genom stenbrottet innan man befinner sig i benlabyrinten.
Några kilometer senare dyker man upp igen via ännu ett trapphus på en helt annan plats i staden — när jag besökte katakomberna för första gången möttes jag av en vakt med uppgiften att befria vissa besökare från stulna ben.
Har de läderrock, svart hår och ryggsäck kan du ge dig fan på att det kommer att ligga en dödskalle i den, sa han och pekade på ett bord fullt av dagens skörd snattade ben.
Det är en märklig upplevelse att vandra genom katakomberna.
Resterna av sex miljoner namnlösa människor ligger här, alla med ett liv lika rikt och värdefullt som ens eget.
Ingen levande minns deras namn.
Min flöjtlärare, vars forskning berör konstruerandet av tradition, hittade en källa som gör gällande att du behöver tre generationer för att skapa sanning av fantasi: Farfars far ger en bild av något till sina barn, som förmedlar samma bild till sina barn.
När upphovsmannens barnbarn blivit vuxna finns det inte längre någon med personliga minnen från det som egentligen hände.
På så vid förvandlas enkla träflisor till påstådda reliker av Jesu kors, eller värdelöst arvegods till dyrgripar med historisk bakgrund.
Tänkvärt också ur andra perspektiv: I tre generationer blir man hågkommen, under förutsättning att man inte lyckas skriva sitt namn i sanden på ett aningen mer bestående sätt, genom konst, litteratur eller runsten.
Shakespeare and Company ligger vid Seines södra strand, mitt emot Notre Dame.
Det är en legendarisk bokhandel på egna meriter, men också en hommage till en annan legendarisk bokhandel med samma namn.
Första generationen av Shakespeare and Company drevs av en viss Sylvia Beach, en filantrop som även gärna lånade ut böcker på biblioteksmanér och agerade mecenat åt unga lovande författare.
På Shakespeare and Company kunde man få bo i en enkel säng med tillgång till enorma mängder referenslitteratur medan man skrev.
Till stamkunderna hörde Ernest Hemingway, Ezra Pound, F Scott Fitzgerald och Gertrude Stein, och Sylvia Beach själv publicerade James Joyces Odysseus, som inget annat förlag ville ta i med tång.
Under tyskarnas ockupation av Paris stängde affären, enligt sägnen för att Beach prompt vägrat att låna ut det sista exemplaret av Joyces Finnegans Wake åt en officer ur tredje rikets armé.
Trots krigsslutet slog Shakespeare and Company aldrig upp dörrarna igen, men langade facklan vidare till en annan bokhandel, Le Mistral.
Här check this out författare främst ur beatgenerationen, Ginsberg och Burroughs för att nämna två.
Efter att Sara Beach gick bort 1964 bytte man som en hyllning sitt namn till Shakespeare and Company, och drivs idag av andra generationen, grundarens dotter, passande nog döpt till Sylvia Beach Whitman.
Än idag finns 13 bäddar reserverade för gästande författare.
Gillar du att läsa, eller att skriva, eller att sova, missa den inte.
Själv bad jag om en bokrekommendation, och gick därifrån med John Fowles 60-talsroman The Magus.
Själv utför man en arbetsuppgift på begränsad tid, och hur mycket tid och energi man än avsätter till research kan man aldrig tävla med folk som haft specialintresse av ämnet under längre tid, eller som rätt och slätt levt längre, varit uppmärksamma på vad som pågått och har god minneskapacitet eller är smartare och mer insiktsfulla än man själv.
Ett skolexempel på hur begränsat ett redaktionellt arbete är jämfört med organiserad privatspaning är fjolårets gräsrotsavslöjande av naturfotografen Terje Hellesøs manipulerade bilder.
Det dröjer inte länge innan någon konstaterar att en bild innehåller för mycket data jämfört med kapaciteten hos den kameramodell den påstås vara tagen med; ytterligare några timmar senare hittar någon via idog googling originalbilden av den mårdhund som spegelvänts och ympats in i en av fotografens egna bilder och allt tvivel undanröjs.
Det finns ingen redaktion som kan konkurrera med dylika resurser.
I min intervju med Jan Guillou, som ligger ute i butik nu, finns en passage där jag beskriver ett inkommande samtal mitt i pågående meningsutbyte: Björn Ranelid hade precis tillkännagjort sin medverkan i den kommande Melodifestivalen, och Aftonbladet kastade sig kvickt på luren för att få en kommentar från Guillou och diverse andra författarkollegor.
Den resulterande artikeln finns att läsaoch innehåller citat som: — Han gör sig till en driftkucku i stället för att bli en intressant författare.
Han borde ha insett att det inte går att fortsätta på det här spåret, säger Jan Guillou.
Du kan inte tycka att det är modigt av honom?
Han har missförstått metoden en författare bör använda för att utöka sin läsekrets, säger Guillou.
Själv följde jag upp det avslutande samtalet — som jag alltså oartigt nog tjuvlyssnade på — med följande meningsutbyte: Ingen guillousk medverkan i Melodifestivalen i faggorna, tolkar jag det som?
Alla har hört av sig?
Jag har tackat nej till dem alla.
I fredags upplyste en mejlande läsare mig om att Jan Guillou i själva verket talar vis av egen erfarenhet.
Han medverkade själv i Melodifestvalen anno 1986, visserligen inte som artist, men dock som birollsvampyr i Git Perssons bidrag Du förför mig.
Under det aktuella årets schlagerfestival visades samtliga tio bidrag upp i form av förinspelade videor, varav de fem som efter röstning gick vidare framfördes live.
Gits låt kom på sjätte plats och hörde dessvärre inte till dessa.
Min okunskap om Melodifestivalstrivia berövade mig alltså en relevant och potentiellt mycket rolig följdfråga.
Mitt enda försvar är att jag var sju år då det bedrog sig och inte kunde förutspått att intervjun skulle få ett plötsligt schlagertema.
Fast just idag om fotboll.
Till alla som har suttit och F5:at förgäves hela dagen kan jag berätta att jag befinner mig nere i Paris i tjänsten, och att detta är min första lediga stund på hela dagen.
Det är inte ofta jag känner för att skriva om fotboll, men det händer.
Om du av oklara skäl hör till mina chockerande många dagliga unika besökare och tycker att det tjatas lite väl mycket om saker som film, tv och David Lynch på bekostnad av saker som IFK Göteborg, Zlatan och frilägen bör du passa på att verkligen suga på varje ord i detta inlägg, ty det kommer inte click the following article igen på ett tag.
Så: Shell Caribbean Cup 1994, Barbados National Stadium, gruppspel i grupp 1.
Barbados möter Grenada i vad som gått till historien som den underligaste fotbollsmatch som någonsin spelats.
Allt började med en till synes oförarglig men icke desto mindre oförklarlig egenhet i turneringens regelverk: Vid oavgjort resultat i full tid går matchen till golden goal, och det vinnande målet räknas som två poäng i målskillnaden.
Ingen av de inblandade kunde anat vad som väntade, och vilken bisarr avart av sporten, skådad varken förr eller senare, som detta skulle leda till.
Inför den ödesdigra matchen Barbados-Grenada ledde Grenada tabellen med tre poäng http://jackpotallincasino.top/games/puzzle-games-similar-to-bejeweled.html en målskillnad på +2.
Barbados behöver vinna matchen för att avancera till slutspel.
De behöver av en olycklig slump dessutom vinna den med just två måls marginal för att målskillnaden ska övertrumfa Grenada, som då skulle ha samma poängantal.
Allt tycks gå Barbados väg: Efter två snabba mål har man ett drömläge.
Vinsten hägrar, och antalet mål är precis det som behövs.
I den 83:e minuten rullar bollen fel väg, och Grenada reducerar till 2-1.
Vid denna ställning skulle alltså Barbados vinna matchen och tangera Grenadas tabellpoäng, men ändå gå miste om slutspel på grund av Grenadas fördelaktigare målskillnad.
Minns ni turneringens märkliga golden goal-regel?
I 87:e minuten gjorde den egna backlinjen ett avsiktligt självmål och kvitterade åt motståndarlaget till 2-2.
Med dessa slutsiffror skulle man få chansen att näta i övertid och därmed tillskansa sig den obligatoriska tvåpoängsmålskillnaden.
Men Grenada var inga idioter: De tänkte snabbt, insåg vad som höll på att ske, beslöt sig för att inte hålla god min i elakt spel och drog snabbt den lika logiska som vansinniga slutsatsen att man skulle vinna tabellen oavsett vilket mål man fick in bollen i: Ett självmål skulle lett till uddamålsförlust men tabellvinst, ett mål på Barbadosmålet till solklar tabellvinst och slutspelsavancemang.
Barbados insåg att Grenada insett, och tog konsekvenserna av den djupt osportsliga riktning de lett in spelet i: De försvarade båda målen på planen i resterande tre minuter.
Matchen gick sedermera till övertid, där ett överlyckligt Barbados lyckades i sitt uppsåt och fick sina två målpoäng till Grenadas stora förtret och tandagnisslan.
Regeln korrigerades kort efter slutsignalen.
Låt det vara känt att min attitydgrå Corolla — en modell som odödliggjorts inte minst i The fast and the furious: Tokyo drift — sladdade sig rakt igenom bilbesiktningen med en elegans som förmodligen lämnat morgonpassinspektörens logotypkrönta ormfösarkeps snurrande på skulten ännu i detta nu.
Till följd av detta befinner jag mig på plats ohemult tidigt på ett kontor med I am legend-tema.
Låt oss fira allt detta och just click for source i allmänhet genom en väl tilltagen portion av något av det viktigaste tillvaron har att i love lucy trivia games Trivia om inflytelserika regissörer.
Ge mig ett P, ge mig ett R, ge mig ett E, ge mig ett T osv.
Alla filmtips är naturligtvis 100% subjektiva, det finns inga absoluta termer när det gäller att gilla saker.
Den omtänksamme programmeraren av hemsidans gränssnitt har berett plats för avvikande åsikter nedan, och all läsarinteraktion uppmuntras och uppskattas.
Federico Fellini 1920-1993 Fellinis namn höjdes till skyarna på den svenska syndens vingar, tack vare Anita Ekbergs plaskande i Fontana di Trevi i La dolce vita från 1960.
Enligt vad Fellini senare berättade kunde Ekberg utan problem stå i timtal i det kalla vattnet — scenen filmades på vintern — medan den då okände Marcello Mastroianni först tvingades bära våtdräkt under byxorna, och därpå svepa en flaska vodka för att stå ut.
Sporrad av framgången blev Fellini allt mer intresserad av sina egna mentala processer, började föra en detaljerad journal över sina drömmar inspirerad av psykologen Carl Jungs teorier samt testade LSD, erfarenheter som i högsta grad kom att påverka hans filmer.
Något otippat ledde detta till flera av hans mest kända och uppskattade verk, inte minst mästerverket 8 ½, en underlig men oemotståndlig historia om en regissör som går in i väggen under inspelningen av en vagt självbiografisk science fiction-film.
Alla de fyra Fellinifilmer som nominerades till Oscar för bästa utländska film belönades med statyetten.
Överdådiga scenkostymer, lätt surrealistiska berättelser med inslag av gladporr.
Se först: 8 ½ 1963.
Se sen: La strada 1954.
Se sällan eller http://jackpotallincasino.top/games/ulta-games.html La voce della luna 1990.
Terry Gilliam 1940- Den före detta Monthy Python-animatören Terry Gilliam är en av vår tids mest visionära regissörer, men tyvärr även den mest otursförföljde — ett faktum som i Hollywood spritt åsikten att finansieringen av en Gilliamfilm bara är ett ovanligt långsamt sätt att nollställa kontosaldot, och som satt stora begränsningar för hans produktionstakt.
Eländet började med den underskattade Baron Münchhausens äventyr, som i tur och ordning blev världshistoriens dyraste film och strax därefter en av filmhistoriens största floppar.
Gilliams försök att filma historien om den sinnesförvirrade spanske hobbyriddaren Don Quixote slutade i ett magplask med övertoner av ren slapstick — fångade på bild i den hårresande och djupt tragikomiska dokumentären Lost in La Mancha — där man efter månader av click at this page och med ett minutiöst tajt tidsschema inledde inspelningen på en plats över vilken en skvadron NATO-stridsplan valt att öva formationsflygning, där scenbyggena återbördades till naturen av en plötslig störtflod och där den 70-årige huvudrollsinnehavaren Jean Rochefort fick diskbråck av att sitta till häst.
Inspelningen av The imaginarium of doctor Parnassus hann med nöd och näppe passera halvtidsmärket innan huvudrollsinnehavaren Heath Ledgers tragiska frånfälle.
Icke desto mindre kan Gilliam se tillbaka på ett antal framgångsrika, egensinniga och stilbildande kultfilmer med ett unikt bildspråk: Time bandits, Brazil, The fisher king och Fear and loathing in Las Vegas för att nämna några.
Osannolikt och glädjande nog är planerna på Quixote-filmen åter på banan, denna gång med Robert Duvall och Ewan McGregor i rollerna.
Är det Terry Gilliam?
Mångdubbla lager av verklighet, vidvinkellinser, flackande tv-monitorer i bild, samma bilder i inlednings- och avslutningsscenerna.
Se först: De 12 apornas armé 1995.
Se sen: Brazil 1985.
Se sällan eller aldrig: Bröderna Grimm 2005.
David Cronenberg 1943- I kanadensaren David Cronenbergs händer kan till och med historier om mutanter som spränger folks huvuden med telepati förvandlas till djuplodande mardrömsfoder för tänkande människor.
Cronenbergs största talang är att med tryffelsvinets precision hitta allmänmänskliga psykologiska avgrundsdjup i de tills synes mest banala pojkrumssplatterfilmer: Medan gängse genreregissör nöjer sig med generösa mängder teaterblod, en exponerad vårtgård eller två samt en rimlig lönecheck gör Cronenberg film som om hans osannolika scenarier faktiskt drabbade riktiga människor.
Hans våg av body horror-filmer kulminerade under 80-talet med Videodrome och The dead zone, varefter regissörskapet började blomma ut mot något ännu mer unikt: Kontroversiella, provokativa psykologiska thrillers med attraktionskraft både för de skriftlärda, de bokstavstrogna och den bredare publiken.
Fysiska defekter, åkommor, mutationer eller parasiter, sexualiserat våld, tonsättning av Howard Shore, Viggo Mortensen.
Se först: Eastern promises 2007.
Se sen: Dead ringers 1988.
Se sällan eller aldrig: Rabid 1977.
Francis Ford Coppola 1939- Francis Ford Coppola är i princip fortfarande aktiv som regissör, men koms bäst ihåg för sin svit 70-talsfilmer — först Patton, med George C Scott i sin paradroll som barsk och grinig amerikansk pansargeneral, därefter de två Gudfadern-filmerna och sist men inte minst Apocalypse Now — utan vidare omsvep fyra av historiens bästa filmer.
Kanske var det inspelningen av den sistnämnda som dränerade Coppola på all inspiration; en sägenomspunnet problematisk affär där den influgne Marlon Brando visade sig vara så fet att slutet på filmen behövde skrivas om helt då korpulensen krävde kamouflage i form av helsvarta kläder i mörka rum, den ursprunglige huvudrollsinnehavaren Harvey Keitel ersattes i sista stund av Martin Sheen som i sin tur drabbades av en hjärtattack under pågående inspelning, och de filippinska scenbyggena för hundratusentals dollar jämnades med marken av tyfonen Olga.
Kuriosa: Gode vännen George Lucas har berättat att den intergalaktiske mångsysslaren Han Solo från den ursprungliga Star Wars-trilogin lånat sin personlighet av Coppola.
Under det glada 70-talet spelade Francis Ford sig själv i en reklamfilm för japanska whiskymärket Suntory, filmad i Tokyo och regisserad av Akira Kurosawa.
Coppolas utsaga om hur det hela gick till är inspirationen bakom en liknande scen med Bill Murray i filmen Lost in translation, skriven och regisserad av Coppolas dotter Sofia.
Omklippt och förlängd version av någon av de framgångsrika 70-talsfilmerna, bitvis egenhändigt skriven filmmusik.
Se först: Gudfadern 1972.
Se sen: Gudfadern 2 1974.
Se sällan eller aldrig: Älskling, jag hatar dig!
David Lynch 1946- The Cow Parade är ett global turnerande projekt där en samling glasfiberkossor i naturlig skala, färgglatt formgivna av diverse utvalda konstnärer och celebriteter, ställs ut i olika städer.
År 2000 erbjöd någon dåligt påläst projektassistent David Lynch att måla en egen ko.
Tillbaka till högkvarteret levererades ett nedblodat plastkreatur med avsågat huvud, blottade inälvor, bestick instuckna i baken och texten "Eat my fear" ristad över sidan.
Det finns ingen som David Lynch, ett faktum för vilket han är älskad och hatad.
Lynchs mest ikoniska verk skildrar den sönderfallande amerikanska drömmen genom ett rökigt filter av surrealism.
Hans regissörstil — kännetecknad av felfritt fotografi, genomtänkt ljuddesign, osammanhängande repliker och ett drömlikt berättande som ofta flackar mellan verklighet och fantasi utan linjär kronologi — har gett upphovet till det engelska adjektivet "lynchian", vars definition är "tvångsmässigt märklig, tidvis på bekostnad av begriplighet".
Den svartvita debuten Eraserhead är en kompromisslös konstfilm inspelad på minimal budget under loppet av fem år bland annat i Lynchs dåvarande bostad, som målades helsvart invändigt för ändamålet.
Till Lynchs bästa och mest personliga filmer räknas även Blue velvet, Wild at heart, Lost highway och Mulholland drive.
Lynchs storhetstid inföll kring 1990 i samband med den ikoniska tv-serien Twin Peaks, då även många av hans mer svårtillgängliga alster åtnjöt viss framgång innan folk insåg vad de gett sig in på och lämnade salongerna med ett löfte om att aldrig återvända.
Lynchs filmer kröns idag sällan med kommersiell framgång och allra minst hemma i USA, varför hans produktion tråkigt nog blivit mycket sparsam.
Är det David Lynch?
Olycksbådande malande borduntoner i bakgrunden, kvinna i nöd, stroboskopljus, musik av Angelo Badalamenti, närbilder på ögon, brutalt våld mot huvudet.
Se först: Twin Peaks första säsongen, tv-serie om 10 avsnitt, 1990.
Se sen: Mulholland Drive 2001.
Se sällan eller aldrig: Inland empire 2006.
Michael Haneke 1942- När David Here filmer känns så abstrakta att den känslomässiga terrorn tappar styrfart, och Darren Aronofskys filmer är lite för snygga och välgjorda för att få dig att må riktigt dåligt, då finns österrikaren Michael Haneke där som en hoprullad tidning på din själs försvarslösa hundvalp.
Pröva Bennys video, där vår hjälte, tonåringen Benny, dödar en jämnårig flicka med en slaktmask framför videokamera och helt okommenterat visar filmen för sina föräldrar under kvällens familjesamkväm.
Eller Funny games det tyskspråkiga originalet från 1997 där två okända män med friskt humör terroriserar ett medelålders par med sadistiska lekar i deras avskilda gods, speltid 108 minuter.
Haneke får dig att ifrågasätta hela syftet inte bara med hans egna filmer, utan med hela mediet, vilket också är lite av poängen.
Är det Michael Haneke?
Extremt långa tagningar med statisk kamera, ingen pålagd musik, klipp till svart mellan scener.
Se först: Pianolärarinnan 2001.
Se sen: Caché 2005.
Se sällan eller aldrig: Funny games 2007.
Martin Scorsese 1942- Maffiafilmens nestor, den buskögonbrynte urnewyorkern Martin Scorsese, har varit en husgud inom den amerikanska filmindustrin sedan 70-talsklassikerna Taxi driver och Mean Streets samt 1980 års boxarepos Tjuren från Bronx, just click for source med en ung och hungrig Robert de Niro i bärande roller.
Så länge Scorsese rutinmässigt tillsatte sina huvudroller med de Niro gick allt som på räls, men sedan han i början av 2000-talet började göra detsamma med Leonardo DiCaprio har verksamheten befunnit sig på ett sluttande plan där endast 2006 års The Departed utgör ett kännbart fartgupp.
Det är en stor komplimang till karlns backkatalog pre- Casino att väldigt få kritiker velat påpeka det uppenbara om kreativa seriekrockar som Gangs of New York och Shutter Island.
Det finns dock värre saker i branschen än Scorsese utan de Niro, exempelvis de Niro utan Scorsese.
Är det Martin Scorsese?
Se först: Maffiabröder 1990.
Se sen: Taxi driver 1976.
Se sällan eller aldrig: Bringing out the dead 1999.
Stanley Kubrick 1928-1999 Under inspelningen av The Shining använde Stanley Kubrik drygt 435 kilometer filmrulle.
Trots att den färdigklippta filmen har en speltid på 142 minuter innebär detta att mindre än 1 % av allt inspelat material faktiskt kom till användning.
Kubrick blev legendarisk för sin kompromisslösa perfektionism — varje scen togs om tills han var helt nöjd, ibland långt över hundra gånger.
Filmningen pågick tills scenen var klar, oavsett tid på dygnet, ett faktum som fick skådespelerskan Shelley Duvall att tappa håret och söka psykiatrisk hjälp för posttraumatisk stress efter att The Shining färdigställts.
Trots kostnaden av ensemblens bekvämlighet gav Kubricks anala besatthet utdelning: Så gott som alla hans 13 filmer är mästerverk, och med undantag av just The Shining Oscarnominerades samtliga.
Han tog god tid på sig att välja ämne och att skriva manus — med några få undantag baserade på en litterär förlaga — han tog lång tid på sig att filma, enorm möda lades ner på varje liten detalj och han behöll total kreativ kontroll över varje del av projektet från start till premiär.
Kubrick blev något så motsägelsefullt som en excentrisk, visionär och maktfullkomlig regissör som åtnjöt fullt förtroende av sina finansiärer och sin filmstudio genom hela karriären.
Även hans mångsidighet var osannolik: Han satte beständiga avtryck i genre efter genre, från science fiction i 2001: Ett rymdäventyr till skräck med The Shining, satir med Dr Strangelove och krigsfilm med Paths of glory och Full metal jacket.
Är det Stanley Kubrick?
Symmetriska bildkompositioner, emotionellt störda karaktärer, viktiga scener som utspelas i badrum, pålagd berättarröst, närbilder på nedåtvända, intensiva ansikten som stirrar rakt in i kameran.
Se först: Dr Strangelove 1964.
Se sen: A clockwork orange 1971.
Se sällan eller aldrig: A.
Artificiell intelligens filmad av Steven Spielberg med modifierat manus av Kubrick, 2001.
Alfred Hitchcock 1899-1980 Engelsmannen Alfred Hitchcock var en av de regissörer som tog filmkonsten från stumfilmens tystnad mot THX.
Hans karriär varade genom större delen av 1900-talet, ända fram till 1976.
Hitchcock ritade kartan för hur spänning ska hanteras i en film, och hans inflytande på thrillergenren kan inte överskattas.
Till hans guldålder räknas 50-talet, med klassiker som Fönstret åt gården, Vertigo, North by northwest och Psycho.
Själv blev han en kulturikon, inte minst genom att ofta agera statist i sina egna filmer — i filmen Lifeboat från 1944, som helt utspelar sig mellan en handfull överlevare på en livbåt i Atlanten, förekommer han självironiskt nog som före-bilden i en tidningsannons för en påhittad bantningsprodukt.
Genom hela sin karriär gjorde han ingen hemlighet av att han avskydde karaktärsskådespelare — Hitchcock ansåg att rollgestaltningen var upp till regissören och att skådespelarens jobb var att följa instruktioner, inte att ta sig kreativa friheter med materialet: "Filmen är perfekt när manuset är klart, under själva inspelningen går 40 % av kvaliteten förlorad.
Misstagen identitet, galghumor, subjektiva kameravinklar.
Se först: Fönstret åt gården 1954.
Se sen: Psycho 1960.
Se sällan eller aldrig: Värdshuset Jamaica Inn 1939.
Ingmar Bergman 1918-2007 En sträng präst som inte tvekade att stänga in sin son i en mörk garderob som straff för sängvätning försåg omedvetet en av världens stora regissörer med en livstid av källmaterial.
Bergman tillbringade sin sextioåriga karriär med att analysera människans förhållande till gud och till varandra — allra helst inom ramarna för ett äktenskap, av vilka Ingmar själv hann avverka fem stycken.
Fyra av dem slutade i stormiga skilsmässor, medan det sista lämnade Bergmans som änkeman.
En vanlig fördom om Bergman bland ofrälset är att hans filmer är svårtillgängliga, segdragna och emotionellt utmattande.
I själva verket är han en mycket flyhänt regissör vars storhet som underhållare blir uppenbar för de flesta som ger hans alster några minuter säkrast är dock att ta det varligt med Persona innan man acklimatiserat sig — symptomatiskt nog råkar den även vara David Lynchs favoritfilm.
När det gäller lilla Sveriges betydelse för internationell filmkultur vill vi också gärna nämna att Bergmans Jungfrukällan more info 1960, i sig baserad på den medeltida balladen Per Tyrssons döttrar i Vänge, gjordes om till en brutal splatterfilm av Wes Craven anno 1972: Last house on the left.
Är det Ingmar Bergman?
Olycksbådande skuggor, närbilder på ansikten och på tickande klockor, lidelsefulla uppgörelser med frågan om guds existens, äktenskap i sönderfall, Bibi Andersson.
Se först: Fanny och Alexander 1982.
Se sen: Smultronstället 1957.
Se sällan eller aldrig: Ormens ägg 1977.
Akira Kurosawa 1910-1998 Akira Kurosawas filmer har haft stort inflytande på västvärlden, men främst i andra hand.
Det hela är resultatet av ett intressant kulturutbyte: John Fords tidiga västernfilmer inspirerade Kurosawa att göra kostymfilmer om den japanska Edoperioden med liknande teman.
Några år senare förvandlades i sin tur de två samurajfilmerna De sju samurajerna och Yojimbo till västernrullar: Den förstnämnda blev Sju vågade livet och den senare en av Sergio Leones odödliga spaghettivästerns med en namnlös Clint Eastwood kisandes mellan marklöparna, För en handfull dollar.
Handlingen från Den vilda flykten transplanterades tämligen förbehållslöst av George Lucas in i den första eller fjärde, beroende på hur man räknar Star Wars-filmen, komplett med Kurosawas karaktäristiska scenövergångar.
Scenskiften i form av "wipes", där bilden glider från ena sidan av skärmen till den andra eller i en cirkel, regn som inskärper stämningen i dramatiska scener, berättelser där huvudpersonerna inte uppnår sina mål men likväl lär sin en läxa om tillvarons natur, Toshiro Mifune.
Se först: De sju samurajerna 1954.
Se sen: Rashomon 1950.
Se sällan eller aldrig: Akira Kurosawas Drömmar 1990.
Roman Polanski 1933- Roman Polanskis föräldrar, båda polska judar, flyttade olyckligt nog från Paris tillbaka till hemlandet 1937, två år innan den tyska annekteringen.
De dog båda i koncentrationsläger.
Polanski själv överlevde och inledde sin karriär som regissör i efterkrigstidens Polen.
Efter att hans internationella debutfilm Kniven i vattnet nominerats till en Oscar som bästa utländska film men snuvades av Fellinis 8 ½ flyttade han till England och därifrån vidare till Hollywood.
Hans gravida hustru Sharon Tate mördades brutalt av Charles Mansons sektmedlemmar i parets hem utanför Los Angeles 1969.
Polanski flyttade tillbaka till Europa, men återvände efter några år till Amerika och till regissörsstolen, varifrån han kammat hem två Oscars och ytterligare tre nomineringar.
Beklagligt nog håller Polanskis kvaliteter som människa inte samma höga nivå som hans regissörsbegåvning: 1977 arresterades den 43-årige Polanski för våldtäkt en trettonårig flicka och flydde till Frankrike, där han trots internationell efterlysning kunnat leva ostörd i egenskap av fransk medborgare.
Långsamma kamerapanoreringar ur förstapersonsperspektiv, tragiska slut för filmens huvudperson.
Se först: Chinatown 1974.
Se sen: Pianisten 2002.
Se sällan eller aldrig: The fearless vampire killers 1967.
Michael Bay 1965- "I'm nine years old, I have a hemorrhoid, and Michael Bay gets to keep making movies.
There is no god.
Kanske kommer framtiden att omvärdera den före detta musikvideoregissören — på cv:t utmärker sig bland annat Vanilla Ices tredjesingel I love you och Meat Loafs I would do anything for love — men av sin samtids förfäktare av god smak är Bay grundligt fördömd.
I adrenalinstinna och opportunistiskt sommarlanserade rekordbudgetmatinéer som Armageddon, Bad boys, Pearl Harbor och Transformers döljs logiska luckor fullt proportionerliga med avståndet från Kingredaktionens lokaler i Solna till Proxima Centauri bekymmerslöst bakom sportbilar som briserar i ultrarapid.
Det känns som att titta på pengar, kommenterade en omtumlad recensent i sviterna efter uppföljaren till Transformers.
Pengar som filmerna inte har några som helst problem med att återbörda till filmbolaget i form av biograf- och hyrfilmsintäkter.
Och den som är oskyldig kan kasta första stenen — vem har inte på bakfyllan stått och valt mellan The Rock och Francois Truffauts De 400 slagen och låtit reptilhjärnan fatta det lika skamliga som självklara beslutet?
Är det Michael Bay?
En brinnande explosion jagar någon genom en korridor, pistoler har obegränsad ammunitionsbudget, alla män är coola och farliga och alla kvinnor sexiga och ibland även farliga.
Se först: The rock 1996.
Se sedan: Transformers 2007.
Se sällan eller aldrig: Tranformers: Revenge of the fallen 2009.
Krzysztof Kieslowski 1941-1996 Kieslowski är mannen vars blotta namn förvandlats till en besvärjelse som frammanar en sfär av kompakt pretention kring den som yppar det.
Att referera till Kieslowski har blivit en sådan kliché att det är lätt att glömma att karlns verk inte bara är ett svårtillgängligt polskspråkigt intellektuellt alibi för besserwissers, utan faktiskt är banbrytande och sevärda helt på egna meriter.
Kieslowskis magnum opus är Dekalogen, en serie om tio drygt timslånga filmer baserade på de tio budorden.
Episoderna är fristående från varandra, men utspelar sig i ett och samma hyreskomplex i Warszawa.
Historierna är ofta rörande, alltid relevanta och högst mänskliga — låt oss dock inskärpa att det är polsk långfilm vi snackar om och att du ska vara bra lättroad för att avlida av skrattkramp under tiotimmarssittningen.
Melankoliska moderna fabler med moralkaka på sidan om.
Se först: Den röda filmen 1994.
Se sedan: En liten film om konsten att döda 1988.
Se sällan eller aldrig: Fabryka 1971.
Pier Paolo Pasolini 1922-1975 Pasolini ligger bakom en handfull stilbildande, vackra och inspirerande filmer, som dock lite olyckligt överskuggas av att han avslutade sin karriär med Salò eller Sodoms 120 dagar, en film så ökänd att enbart bedriften att ha klarat sig igenom de 116 minuterna är något man kan skryta med i samma andetag som man berättar om att man har kört Stockholm-Uppsala under 20 minuter.
Salò är en fri tolkning av markis de Sades oavslutade roman, förlagd till fascismens Italien.
Filmen har tolkats som satir, auktoritetskritik, ett påhopp på konsumtionssamhället, en varning för den växande snabbmatskulturen, ett angeläget inlägg moonshine driving games sexualitetens avdramatisering i ett allt mer medieexponerat samhälle — och visst, men låt oss inte bortse från att filmen först och främst är en mycket grafisk skildring av hur fyra män våldtar, förnedrar, matar med avföring och slutligen torterar ihjäl en skara tonåringar.
Kort efter filmens premiär mördades Pasolini genom att köras över åtskilliga gånger med bil, eventuellt av en amatörkritiker.
För en mer nyanserad bild av learn more here känslige, begåvade och sedan puberteten öppet homosexuelle Pasolini, ta en titt på de filmer där han med stor fingertoppskänsla problematiserar den dogmatiska katolska kyrkan och en diffus, avlägsen gud.
Naturligt ljus, korta tagningar, amatörer i rollerna.
Se först: Mama Roma 1962.
Se sen: Matteusevangeliet 1964.
Se sällan eller aldrig: Canterbury tales 1972.
Två varma dystopitips idag, för dig som inte oroar dig tillräckligt över framtiden, alternativt för dig som behöver vidga ditt perspektiv och inse att det kanske inte är hela världen om du inte byter bil i år.
Inte dystopier av den typ där det mänskliga samhället blivit totalitärt à la 1984 eller V för vendetta, och heller inte högteknologiska framtidsvisioner i stil med Neuromancer, utan postapokalyptisk dystopi, där den mänskliga civilisationen gått under helt eller delvis.
Först men inte nödvändigtvis främst: The road av Cormac McCarthy Cormac McCarthy har genomgått en märklig stilistisk utveckling under sin karriär.
Hans tidiga böcker, varav Blood meridian och Suttree är de enda jag läst, har en rik språkdräkt full av målande beskrivningar och poetiska formuleringar, vilket bidrar till att, utan kvalitetsvärdering, göra dem både långa, tröglästa och filosofiska.
Det är spartanskt, asketiskt, lågmält och förtätat.
Inte ett ord är överflödigt.
Hans två senaste romaner, från 2005 respektive 2006, är dels No country for old men och dels The road.
No country for old men är historien om efterbörden av en misslyckad drogaffär längs den mexikansk-amerikanska gränsen och vådan av att anställa yrkesmördare som har lite för kul på jobbet.
The road är den nedtonade berättelsen om en man och hans son som oändligt sakta arbetar sig västerut mot havet genom en ödelagt amerikansk kontinent, skjutande sina tillhörigheter framför sig i en sämre begagnad kundvagn.
I boken lämnas katastrofens natur helt oförklarad, vilket filmen gör det fatala misstaget att ända på.
Klart är att nedfallande aska gjort matvaror till en bristvara.
Längs den ensliga vägen jagar band av förvildade människor som hemfallit åt kannibalism.
The road är en skoningslöst realistisk och jordnära skildring av människors reaktioner då samhällets normer rämnar.
Den är dessutom någonting som väldigt få böcker av samma tyngd kan skryta med: Lättläst.
Utan att göra avkall på mening och budskap.
Oryx and Crake av Margaret Atwood Oryx and Crake är en bok som påverkat mig mycket personligen.
Margaret Atwood är en fantastisk författare som tidigare varit inne och tummat på dystopigenren i och med The handmaid's tale, en sorts feministisk variant av 1984 där framtiden urartat i ett religiöst patriarkat där varje kvinnas vardag kontrolleras in i minsta detalj.
Atwood har ett enormt patos och en legendariskt seriös inställning till efterforskning och verklighetsbakgrund — så till det grad att hon tog strid med kritiker som kategoriserat Oryx and Crake som science fiction och hävdade med bestämdhet att hon hade belägg för att samtliga i boken förekommande fenomen är fullt genomförbara idag, och upprättade en hemsida enbart för att redovisa sina källor.
Oryx and Crake berättar om ett extremt klassamhälle där de bättre bemedlade skiljer sina barn från mängden och låter dem studera i exklusiva lärosäten, för att sedan slussas ut i ett arbetsliv där den anställdes familj bor på företagets gated communities, där privata arméer upprätthåller en bekväm och fungerande civilisation.
Utanför stängslen ligger the pleeblands, i princip laglösa förslummade bostadsområden där den starkes rätt råder.
Allt kan köpas för pengar: Sex, exotisk pornografi, droger.
Omfattande genmanipulation har gett upphov till nya hybridraser av djur, bland annat pigoons, grisar med mänskliga stamceller som används för att odla fram transplantationsorgan, eller rakunks, en sorts kombination av skunk och tvättbjörn framställd som husdjur.
Inget av detta finns dock kvar.
Allt har gått under i en inledningsvis okänd kataklysm.
Genom tillbakablickar följer vi Jimmy, en yngling vars enda begåvning ligger inom det kraftigt devalverade akademiska området humaniora, som blir vän med Glenn, en briljant blivande vetenskapsman med ett brinnande intresse för utdöda djur och en ljus framtid som genmanipulatör framför sig.
Båda blir besatta av en ung flicka de skymtar i en obskyr barnpornografisk video.
I vuxen ålder hittar Glenn en kvinna med slående likheter till samma flicka, och anställer henne som assistent.
Ett triangeldrama mellan de tre tar sin början, samtidigt som Glenn, numera under aliaset Crake, börjar framställa en ny, fredlig ras av humanoid växtätande varelse vars sexualitet omöjligt kan leda till aggression.
I bokens första kapitel finns bara Jimmy kvar, en ensam eremit i ett utdött, postapokalyptiskt landskap.
Atwood skrev Oryx and Crake 2003, men återvände till samma miljö med 2009 års Year of the flood, vars handling utspelar sig parallellt med den första boken och berättar delvis samma historia ur ett annat perspektiv.
Inte av fullt samma dignitet i mitt tycke, men icke desto mindre läsvärd för den som inte kan få nog.
När vi ska flytta flyglar är det för det mesta fullt pådrag, det är sex-sju man som alla hjälps åt med att baxa flygeln.
Står ju oftast betydande ekonomiska värden på spel och så; kan ju rent av vara en Bösendorfer eller Steinway om tanten haft tillgång till solida påtryckningsmedel.
Pianon, däremot, där har du ett påfund av mörkrets furste.
Det finns liksom bara plats för två pers att bära, en i vardera änden.
Man har varsin sele fäst i ett bälte runt midjan.
Värst av n games spel är att själva klangspelet är vertikalt och monterat längs hela ryggen på pianot, vilket gör att det blir klumpigt vaggat och lätt får grym slagsida, och om killen man jobbar med står och sover på jobbet kan det sluta med katastrof.
Du skulle höra ljudet av ett piano som kraschar nerför en trappa, förresten, det är helt obetalbart.
Det blir ett fruktansvärt oljud, samtidigt som det finns ett väldigt vemodigt musikaliskt element i det.
Får en att tänka på livets förgänglighet, memento mori va.
Nää, sörru, era skrivbord lär ju inte direkt kånka sig själva uppför trapporna, s'att.
Denna måndag i senaste laget till följd av en flytt som tvingades genomföras helt ensam med en vattkoppsmittad dolk i ryggen.
Animal Planet är den mest pålitliga kanalen i mitt digitala tv-utbud.
Den är full av utmärkta små serier, från det ofta hjärteknipande Nödrop från naturen — om några entusiaster som rycker ut för att undsätta nödställt småvilt på den engelska landsbygden, starring the cast of Det susar i säven: Grävling, Mullvad och ibland själve Herr Padda — till den fascinerande dokumentärserien Whale wars, där varje avsnitt är en gastkramande balansgång mellan det behjärtansvärda ändamålet att sätta stopp för valjakten i södra oceanen genom att hitta och sabotera fabriksskeppet från helvetet, Nisshin Maru, och aktivisternas ständiga kamp mot sina största motståndare — deras egen usla sjövana och dödsföraktande inkompetens.
Animal Planet har inte ens reklam.
Reklamavbrott, visst, men bara med reklam för kanalens egna program.
Inte sällan samma program som man just fick avbrutet, vilket verkar lite kontraproduktivt, men vad vet jag.
I torsdags började en ny serie: Baboons with Bill Bailey, där vi får följa ett antal babianflockars öden och äventyr i utkanterna av Kapstaden.
Discovery, Animal Planet och BBC har en lång och ärorik tradition av att ta tillvara på begåvade tv-personligheter från förr och ge dem nya spännande utmaningar som de oftast sköter med förtjänst: Monthy Pythons Michael Palin var pionjären i sammanhanget, men sedan dess har vi fått se återupplivade karriärer för Robert Llewellyn Kryten från Red DwarfJoanna Lumley Patsy från Absolutely fabulous och nu senast alltså Bill Bailey, känd både från Dylan Morans kultförklarade komediserie Black books, men, mer relevant, för sin egen mycket speciella stand-up-stil.
Bill Bailey är en underlig figur med en begränsad internationell publik, känd inte minst för att kompromisslöst ha agerat ikon för den utrotningshotade frisyren skullet en amalgam mellan skull och mullet, hockeyfrilla med flintskalle alltså under hela sin karriär.
Hans humor studsar mellan ämnen som filosofi, marijuanarökande, religion, smutskastning av James Blunt, cockneykulturens inflytande över musik, och gamla hederliga plumpheter.
Bailey är en utbildad pianist med den fascinerande superkraften absolut gehör, och använder sig gärna av sin musikalitet i humorsyfte, en genrekombination som diverse kritiker oftast har ett extra ont öga till.
Innan Bailey blev så känd att hans anonymitet gick om intet brukade han driva med sitt eget utseende genom att presentera sig själv med orden: — I'm Aled Jones, it's all gone wrong for me.
Aled Jones var en blond, blåögd och allmänt tvålfager korgosse från Wales som blev ett nationellt brittiskt musikfenomen i slutet av 70-talet.
Baileys utseende brukar ofta beskrivas som "en roddare från medeltiden".
Höjdpunkterna i Baileys komiska gärning är tre föreställningar i kronologisk ordning betitlade Bewilderness, Part Troll och Tinselworm.
Låt oss titta närmare.
Nedan om teologiska oklarheter i avtal om biluthyrning.
Jag inbillar mig att svenska hyresavtal använder sig av begreppet force majeure eller?
Om användandet av tvivelaktiga ackord i samband med dörrklockor: Nedan ett kvartettframförande av Camille Saint-Saëns känd för sitt hetsiga humör från inlägg Svanen på koklockor, ur Bill Bailey's extraordinary guide to the orchestra.
En tribut till Kraftwerk.
Det tål även att nämnas att Bill spelar det märkliga elektroniska instrumentet theremin i detta klipp — en legendarisk svårspelad manick där volym regleras med hur ena handen hålls read article relation till en radioantenn, och den andra handen avgör tonläget.
När jag intervjuade Daniel Adams-Ray berättade han att det tog honom runt 150 tagningar att sätta den thereminslinga som hörs i början av singeln Dum av dig.
Av detta följer att ju större bildbyline desto mindre allmänintresse, samt att omotiverad reporternärvaro i skriven text så gott som alltid sker på bekostnad av det texten egentligen borde handla om.
Gör på King: Redaktör.
Vilket innebär: Skriver, intervjuar, redigerar.
CV i korthet: Värnpliktig fänrik, filosofie kandidat, kuverteringsmaskinsoperatör nattskiftreporter, redaktör, seniorredaktör, chefredaktör, frilans, konsult.

3 thoughts on “I love lucy trivia games”

  1. KAPPLANDET'S ROYAL SECRET. Reg.nr/Reg.no S59028/2009. Kön/Sex tik/bitch. Födelsedatum/Born 2009-09-20. Färg/Colour golden/golden

  2. Play Rat-a-Keno at Ace Live Casino with extra keno special bet. Spara.. Description: Keno is a game that is similar to lottery.Keno, is a game of pure... Bingo Liner - AU, NZ - Females 45+ Bingo, slots, keno, roulette, chat games and more!

  3. The Lord of the Rings Online: Shadows of Angmar är ett MMORPG till PC. Släpptes den 24 april 2007 av Turbine. I Europa drevs spelet av Codemasters fram till.

Add comment

E-mail not sent. Required fields are marked *